Rehab-burnout

Rubriken låter skrattretande, men är ett absolut faktum. Bröt ihop hos fysioterapeuten i dag då vi skulle boka in våra kommande träffar. “Jag vill ha paus från allt spring” snyftade jag medan fysioterapeuten sakligt konstaterade att jag har ett klassiskt fall av rehabiliteringskolik eller snarare burnout.

Denna vecka skall jag besöka både fysioterapeuten och arbetshälsovården. Förra veckan var det fysioterapi och fysiaterbesök. Veckan innan dess var det tandläkare (även det anknytet till wad: min spända nacke har stört mitt bett och mina ansiktsmuskler), ergoterapi och fysioterapi. Veckan innan dess fysiater, fysioterapeut och ergoterapeut. Varje vecka ser likadan ut. Två till tre träffar per vecka. I det skick jag är orkar jag bara med ett programnummer per dag. Gissa då hur mina veckor känns i och med att jag även måste boka in totala vilodagar.

Ovanpå allt detta skall man reda ut papperskrig (igen! Denna gång handlar det om mina hjälpmedel, mer om det en annan gång), samt anställa en personlig assistent. Jag har aldrig och jag menar aldrig velat bli arbetsgivare. Nu, då jag är invalidiserad och mina inkomster sjunker, utgifter ökar, jag är tröttare än någonsin skall jag plötsligt bli arbetsgivare också. Kostnaderna står kommunen för, papperskriget; det är mitt alldeles egna…

Ringde upp en av arbetssökandena och bestämde träff. Känns jobbigt och overkligt.

ÅÅ den som finge arbeta och vara frisk!

I

 

 

 

Konturlöshet, värk och byråkrati

Ont i hela kroppen och fruktansvärt svårt att gå. Precis som det brukar vara efter något större, dvs gårdagens läkarbesök.

Dagar som denna är jag ännu långsammare än vanligt och har svårt att hitta mina egna “konturer”. I samma stund jag skrev det inser jag att det är en klockren beskrivning. Jag har svårt att avgöra var armarna och benen är i förhållande till kroppen och att gå på ett rakt streck vore en stor utmaning. Händerna fungerar dåligt. Inget pinceppgrepp och ingen styrka. Av någon anledning försökte jag tända en tändsticka.Resulterade enbart i att alla stickor föll ut över golvet.

Försöker ägna dagen åt att vila, men hamnar ändå reda ut lite (byråkratiskt) krafs angående servicesedlarna vi inhandlar hemhjälp för och taxihärdellen (svårare än jag hade trott då jag hörde ordet “taxikort”). Hade på något sätt tänkt mig att jag ringer en bil och viftar med lappen ;). Rätt långt i från sanningen…

I morgon fysioterapi. Får se vad kroppen säger…

I

 

 

 

Invalidens byråkratihelvete

Kl. 08.59 prick ringer jag stadens invalidtjänster. Deras telefontid pågår mellan nio och tio. Denna gång lyckas jag nå fram. Efter att mitt ärende blivit avklarat kollar jag klockan; fem före tio. Undrar hur många andra som fått vänta i dag. Min kontaktperson är kompentent och saklig. I min smak. För henne är det ett jobb, men för mig är det ju mitt liv. Mitt enda liv. Därför blir varje samtal tungt och tröttsamt. Och detta är enbart en av instanserna som behandlar ärendet, som råkar vara mitt liv.

Efter ett hembesök, som tog över två timmar i anspråk och utfördes av två personer; invalidtjänsten och en utomstående, på remiss betald ergoterapuet (som innan dess gjort två kartläggsningsbesök) och ett antal inskickade bilagor, som jag i frustrationen måste få göra en lista på! Ett B-läkarutlåtande från specialsjukvården av min behandlande fysiater (3,5 sidor), ett av ergoterapeuten på rehabiliteringsavdelningen jag tillbringade 3 veckor på i somras (2,5 sidor) samt två olika intyg av separata fysioterapeuter; den ena behandlade mig dagligen under en 3 veckors period på rehaben (2,5 sidor), den andra träffar jag 1-2 gånger/vecka ( 3 sidor), kunde man nu konstatera att det saknas ytterligare ett intyg. Lovade således att skicka in intyget som skrevs av fysiatern på rehabiliteringsavdelningen (en lunta på 6,5 sidor).

Ett moment i den ovan nämnda serviceplanen handlar om transporter. Har i dag avtalad ringtid med lokal taxientrepreneur. Hoppas vi kan få styr på det hela. Även här kräves bilagor och ifyllda blanketter.

I morgon blir det läkarbesök hos min superfysiater, som jag har mycket att tacka för! Förutom avhandlandet av min fysiska hälsa (dvs pudelns kärna) har redan en lång lista jag skall komma ihåg att fråga henne om gällande det byråkratiska: bland annat behöver jag både c och b utlåtande samt fpa blankett SV67 (angående transporter).

Det ni! Det är fortfarande bara måndag och jag känner redan hur jag sugs ner i papperskriget from hell. Nu har jag dock lättat på trycket :)! Helpotti, som man brukar säga på det andra inhemska ❤

I

ps bilden har inget med texten att göra. Annat än att vi alla behöver ett hjärta emellanåt. Ritat av femåringen.

20160528_184054