Rehab-burnout

Rubriken låter skrattretande, men är ett absolut faktum. Bröt ihop hos fysioterapeuten i dag då vi skulle boka in våra kommande träffar. “Jag vill ha paus från allt spring” snyftade jag medan fysioterapeuten sakligt konstaterade att jag har ett klassiskt fall av rehabiliteringskolik eller snarare burnout.

Denna vecka skall jag besöka både fysioterapeuten och arbetshälsovården. Förra veckan var det fysioterapi och fysiaterbesök. Veckan innan dess var det tandläkare (även det anknytet till wad: min spända nacke har stört mitt bett och mina ansiktsmuskler), ergoterapi och fysioterapi. Veckan innan dess fysiater, fysioterapeut och ergoterapeut. Varje vecka ser likadan ut. Två till tre träffar per vecka. I det skick jag är orkar jag bara med ett programnummer per dag. Gissa då hur mina veckor känns i och med att jag även måste boka in totala vilodagar.

Ovanpå allt detta skall man reda ut papperskrig (igen! Denna gång handlar det om mina hjälpmedel, mer om det en annan gång), samt anställa en personlig assistent. Jag har aldrig och jag menar aldrig velat bli arbetsgivare. Nu, då jag är invalidiserad och mina inkomster sjunker, utgifter ökar, jag är tröttare än någonsin skall jag plötsligt bli arbetsgivare också. Kostnaderna står kommunen för, papperskriget; det är mitt alldeles egna…

Ringde upp en av arbetssökandena och bestämde träff. Känns jobbigt och overkligt.

ÅÅ den som finge arbeta och vara frisk!

I

 

 

 

Advertisements

Fysioterapi

Jag älskar min fysioterapeut! Vad jag än säger förstår hon precis vad jag menar. Hon är kunnig och oerhört intelligent. Jag möter den föregående kunden i väntrummet. Hon har ett nackstöd, måttbeställt, precis som mitt. Vi växlar några ord. I allt elände grips jag av enorm tacksamhet för oss båda. Vi har hamnat rätt.

En normal människa skulle få ett nervsammanbrott under mina fysiosessioner. Allt går i snigelfart.

Först diskuterar vi. Sedan visar hon hur rörelsen borde utföras. Jag analyserar och tar kort ställning till om jag kommer att kunna utföra den eller ej. Om jag tror att det är möjligt prövar jag. Vissa gånger avspisar jag direkt utan att pröva, i och med att  känner min egen kropp. Via försök och misstag tar vi oss sedan långsamt framåt. I dag på schemat: hur stretcha vänstra sidan av höften.

Varje kotte som idrottat kan räkna upp ett antal höftstretchare utan att blinka. Utmaningarna i mitt fall blir anpassningen: på grund av dålig balans kan jag varken stå up eller sitta på stol då den görs. Golvet enda alternativet. Efterom min högra sida är sämre klarar jag inte av böjningar och bugningar till höger utan att börja må illa. Lösningen i detta fall: sittande på golvet;lutandes med skuldran; obs, ej axeln mot väggen med benen till höger och huvudet till vänster (annars svindel).

Utklurandet tar ca en halv timme. Resten av tiden går åt till att skriva noggranna instruktioner och lägga till den till helhetsprogrammet, sedan lite tid till avslappning.

Idag har jag tur. Besöket var fruktsamt så till vida att jag fick en övning att ta med mig hem. Ibland hittar vi ingen lösning i stunden, men varje fysioterapibesök leder framåt. De gånger vi inte kommer till en lösning har jag åtminstone en ny rörelse på min “gör ej dessa rörelser” lista.

Arbetet är enormt tidskrävande, kräver massor av motivation och analys. Vissa gånger mår jag illa i en timme då kroppen gör uppror av olika rörelser, andra gånger, som denna, får jag något kontkret som leder framåt med mig hem.

I