Rehab-burnout

Rubriken låter skrattretande, men är ett absolut faktum. Bröt ihop hos fysioterapeuten i dag då vi skulle boka in våra kommande träffar. “Jag vill ha paus från allt spring” snyftade jag medan fysioterapeuten sakligt konstaterade att jag har ett klassiskt fall av rehabiliteringskolik eller snarare burnout.

Denna vecka skall jag besöka både fysioterapeuten och arbetshälsovården. Förra veckan var det fysioterapi och fysiaterbesök. Veckan innan dess var det tandläkare (även det anknytet till wad: min spända nacke har stört mitt bett och mina ansiktsmuskler), ergoterapi och fysioterapi. Veckan innan dess fysiater, fysioterapeut och ergoterapeut. Varje vecka ser likadan ut. Två till tre träffar per vecka. I det skick jag är orkar jag bara med ett programnummer per dag. Gissa då hur mina veckor känns i och med att jag även måste boka in totala vilodagar.

Ovanpå allt detta skall man reda ut papperskrig (igen! Denna gång handlar det om mina hjälpmedel, mer om det en annan gång), samt anställa en personlig assistent. Jag har aldrig och jag menar aldrig velat bli arbetsgivare. Nu, då jag är invalidiserad och mina inkomster sjunker, utgifter ökar, jag är tröttare än någonsin skall jag plötsligt bli arbetsgivare också. Kostnaderna står kommunen för, papperskriget; det är mitt alldeles egna…

Ringde upp en av arbetssökandena och bestämde träff. Känns jobbigt och overkligt.

ÅÅ den som finge arbeta och vara frisk!

I

 

 

 

Advertisements