Fysioterapi

Jag älskar min fysioterapeut! Vad jag än säger förstår hon precis vad jag menar. Hon är kunnig och oerhört intelligent. Jag möter den föregående kunden i väntrummet. Hon har ett nackstöd, måttbeställt, precis som mitt. Vi växlar några ord. I allt elände grips jag av enorm tacksamhet för oss båda. Vi har hamnat rätt.

En normal människa skulle få ett nervsammanbrott under mina fysiosessioner. Allt går i snigelfart.

Först diskuterar vi. Sedan visar hon hur rörelsen borde utföras. Jag analyserar och tar kort ställning till om jag kommer att kunna utföra den eller ej. Om jag tror att det är möjligt prövar jag. Vissa gånger avspisar jag direkt utan att pröva, i och med att  känner min egen kropp. Via försök och misstag tar vi oss sedan långsamt framåt. I dag på schemat: hur stretcha vänstra sidan av höften.

Varje kotte som idrottat kan räkna upp ett antal höftstretchare utan att blinka. Utmaningarna i mitt fall blir anpassningen: på grund av dålig balans kan jag varken stå up eller sitta på stol då den görs. Golvet enda alternativet. Efterom min högra sida är sämre klarar jag inte av böjningar och bugningar till höger utan att börja må illa. Lösningen i detta fall: sittande på golvet;lutandes med skuldran; obs, ej axeln mot väggen med benen till höger och huvudet till vänster (annars svindel).

Utklurandet tar ca en halv timme. Resten av tiden går åt till att skriva noggranna instruktioner och lägga till den till helhetsprogrammet, sedan lite tid till avslappning.

Idag har jag tur. Besöket var fruktsamt så till vida att jag fick en övning att ta med mig hem. Ibland hittar vi ingen lösning i stunden, men varje fysioterapibesök leder framåt. De gånger vi inte kommer till en lösning har jag åtminstone en ny rörelse på min “gör ej dessa rörelser” lista.

Arbetet är enormt tidskrävande, kräver massor av motivation och analys. Vissa gånger mår jag illa i en timme då kroppen gör uppror av olika rörelser, andra gånger, som denna, får jag något kontkret som leder framåt med mig hem.

I

 

Advertisements