Efterdyningar

Vi firade 5-åringen i går. Han fyllde för över ett halv år sedan, men vid den tidpunkten satt jag i rullstol och var intagen på neurologisk avdelning (usch vilka minnen…) och fester var inget att tänka på. Jag låg i sjukhussängen och barnet satt i sängen med mig. Vi ritade och han var mycket tapper. “Visst sjunger du för mig mamma, fastän du inte kan gå”… Jag grät floder när de åkte hem. Kunde ha gjort vad som helst för att då ha kunnat vara hemma och fira barnet.

Nu var det då dags. Fem extra ungar, totalt sex. Fem vuxna på plats. Allt fungerade utmärkt. Ingen grät eller slogs och lekarna löpte väl. Barnet mycket nöjt med gåvor och fest. Lycklig mor <3! Resten av familjen likaså. Roligt att träffa de andra barnens föräldrar och framför allt roligt att orka <3. Lycka <3!

Vad som händer efteråt är svårt att föreställa sig för en frisk person. Alla är trötta efter ett barnkalas. För mig tillkommer även lite annat. Efter färger, ljud och myller följer oftast en gungande/vågig och i de flesta fall även en lutande känsla. Även nu, som ett brev på posten. När jag lägger mig på kvällen är det som att försöka sova i en båt i sjönöd. När jag sätter mig upp lutar världen neråt åt vänster, uppåt mot höger. Sätter i öronproppar, tar sömnmedicin och somnar så småningom.

Världen slutar gunga följande dag efter kl. 14. I morgon fysioterapi ❤

I